För lördag- och söndagsmornar när man bara har mental energi som räcker för att ta sig från sängen till soffan (i bästa fall) och göra sig ett glas mjölkchoklad behöver man serier som inte kräver att man tänker så mycket. För det är mitt absoluta favoritprogram The Amazing Race.
 |
| Phil Keoghan, programledare (CBS) |
Serien börjar strax sin 17:e (!) säsong i USA, och 13 av dem har sänts i svensk TV (TV6 sänder dem allt eftersom). Jag har (självklart?) sett alla 17 säsonger och har inte tröttnat hittills. Upplägget är relativt simpelt; 11 eller 12 lag har som slutmål att ta sig runt jorden – först i mål vinner en miljon dollar. Men under vägen får de uppgifter och uppdrag de måste genomföra, och många av dem är utformade för att jämna ut tävlingen. Inget lag har någonsin varit mer än fem eller sex timmar före de andra in i mål. I varje avsnitt når de delmål där ett lag slås ut ur tävlingen.
Anledningen till att programmet tilltalar mig är dels för att varje avsnitt är spännande på ett sätt eller annat, men också för att lagen – som alltid består av två personer – alltid är ihopsatta av människor som har en intressant relation. Det kan vara far-dotter, syskon, ett par eller goda vänner, och hur de relationerna utvecklas eller faller ihop under press är alltid intressant att se. Lite vardagsvoyeurism, kan man kanske säga. Hur som helst är det tacksamt att sitta på sofflocket och hejja på när favoritlaget klättrar berg, springer upp för tusentals trappsteg eller hoppar bungyjump.
Skribent: Linda Sandberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar