Vi lägger miljontals pengar på prylar vi egentligen inte har någon användning för. Vi vill leva, känna oss nöjda med tillvaron. Vi vill hänga med i samhället och vara precis lika lyckliga som våra grannar när de kör runt i sin nya Audi A1. Allt ser så perfekt och fridfullt ut. Allt samtidigt som större delen av Afrika är drabbat av fattigdom och svält.
I texten "Tankar om Afrika" som är ett utdrag ur boken Ökenblomman återvänder, kan vi läsa om Waris Dirie som berättar om den totala lyckan när regnet faller över landet, eftersom det betyder tillgång till vatten. Waris är född i Somalia men lever idag i New York eftersom hon slagit igenom som fotomodell. Hon är det levande beviset på den stora kontrasten mellan Afrika och New York, när det gäller definition av lycka.
Vi människor behöver känna oss levande, vi måste bli bekräftade. Frågan är vad som får oss att kämpa för att vi ska känna oss som mest levande? När vi kämpat för att hålla oss vid liv och får känna hur livet sakta glider ur våra händer eller när vi har lyckats komma över den häftiga cykeln som nyligen kom ut i butik i begränsad upplaga?
Som texten ur boken Naiv.Super. säger så strävar vi alltid efter mer, blott tanken på alla dessa prylar som bara väntar på att få komma i vår ägo får oss att känna en stor smak på livet, vi blir entusiastiska och vi lever. Tur är väl det för i dagens samhälle kan du aldrig gå säker. Vi ska leva som var dag vore vår sista sägs det. Framför allt i Afrika där överlevnadsinstinkten är starkare än någonsin och en livförsäkring vore högsta drömmen medan individen i New York känner sig död av att leva ett vanligt liv. Där leder överlevnadsinstinkten till att vi köper en ny cykel istället för att skaffa en livförsäkring.
Gör alla dessa prylar oss lyckligare? Jag tror att precis som vi har en överlevandsinstinkt har vi en instinkt som säger att vi måste vara lyckliga. Jag anser att har vi aldrig varit i en kritisk situation där man tvingats att uppskatta det lilla för att känna lycka, söker vi lyckan i något annat exempelvis materiella ting. Vi i Sverige vet inte hur det är att leva utan vatten, det är alltså inget vi känner särskild tacksamhet över, samtidigt som Waris Dirie i Afrika är tacksam över något så lite som vatten. Vi i Sverige är födda att ha tillgång till prylar och känner inte den tacksamhet som kan få en människa att känna sig levande. Eftersom vi så gärna vill leva, fortsätter vi att konsumera till vår tacksamhetsgräns är nådd. Jag tror dock inte att konsumering är ett sätt att nå gränsen.
När Robinson Crusoe landsattes på en öde ö drevs han av en överlevnadsinstinkt. Han träffade en man som han lärde känna. Denna man fick namnet Fredag. Crusoe och Fredag började bråka och det var först när de blev sams igen som Crusoe insåg tacksamheten över att Fredag var hans vän. Han var på en öde ö, hade inga saker och knappt någon mat. Men i den situation han var i kunde han ändå känna tacksamhet och viljan att fortsätta leva tack vare att han hade en vän.
Sedan långt tillbaka redan under upplysningens tid, då dagens enorma konsumering inte existerade, tvingades vi att välja att se fördelarna för att kunna känna oss levande och lyckliga. Jag tror att tacksamheten till livet och allt som det för med sig, kan få oss att känna oss levande!
Skribent: anonym elev i BP08
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar